German 1497-1543 Hans Holbein Galleries Holbein always made highly detailed pencil drawings of his portrait subjects, often supplemented with ink and colored chalk. The drawings emphasize facial detail and usually did not include the hands; clothing was only indicated schematically. The outlines of these drawings were then transferred onto the support for the final painting using tiny holes in the paper through which powdered charcoal was transmitted; in later years Holbein used a kind of carbon paper. The final paintings thus had the same scale as the original drawings. Although the drawings were made as studies for paintings, they stand on their own as independent, finely wrought works of art. How many portraits have been lost can be seen from Holbein's book (nearly all pages in the Royal Collection) containing preparatory drawings for portraits - of eighty-five drawings, only a handful have surviving Holbein paintings, though often copies have survived. David Hockney has speculated in the Hockney-Falco thesis that Holbein used a concave mirror to project an image of the subject onto the drawing surface. The image was then traced. However this thesis has not met with general acceptance from art historians. A subtle ability to render character may be noted in Holbein's work, as can be seen in his portraits of Thomas Cromwell, Desiderius Erasmus, and Henry VIII. The end results are convincing as definitive images of the subjects' appearance and personality.  Related Paintings of Hans Holbein :. | Sir Henry Wyatt (mk05) | Noli me tangere | Portrait of Anne of Clevers,Queen of England | Mr Benedict Hetengsitan portrait | Portrait of Jane Seymour, |
Related Artists:
fredrik westin
Fredric Westin, född den 22 september 1782 i Stockholm, död 13 maj 1862 i Stockholm, historie- och porträttmålare. Westin hade varit elev hos Lorens Pasch d.y. och Louis Masreliez på Konstakademien. Sedan han 1808 blivit kallad till akademiens agr?? och förordnad till konduktör vid kungliga museet blev han 1812 invald i Konstakademiens styrelse. Han blev 1815 vice professor och 1816 professor vid Konstakademien. Där var han också 1828-1840 direktör. 1843 utnämndes han till hovintendent. Till hans tidigare skede och till hans främsta alster hör "Dagens stunder", fyra dörrstycken i Karl Johans sängkammare på Rosersbergs slott med antikiserande figurer: Aurora som strör blommor över jorden, Apollon med sitt fyrspann, Diana följd av Aftonrodnaden samt Natten med sitt stjärnströdda dok (1812-13). På Säfstaholms slott finns "De fyra årstiderna presiderade av jordens gudinna" (1843), på Rosendals slott "Hebe med örnen" (1832) och "Flora bekransande Linn??s byst" (1843) och vid Stockholms universitet "Musiken, föreställd av en grupp unga flickor". Han målade också kompositioner ur den svenska historien ("Olof Skötkonungs dop", "Lutherska lärans antagande"). Westin målade en stor mängd porträtt då han under Karl XIV Johans tid var konstnären på modet. Som porträttmålare var han dock inte enhälligt uppskattad. En kritiker som Silverstolpe beklagade 1809 att en konstnär som "äger så mycken färdighet till stöd för sitt sökande av idealet" sysselsatte sig med en konst av så lågt värde och hoppades att han "måtte återvända från den platta verkliga världen till den poetiska." Hammarsköld menade 1818 att av de svenska konstnärerna var det Westin som hade de ringaste anlagen för porträttmålning. Scholander kallade hans porträtt för "vaxgubbar". Andra hade lovord att fälla över Westins porträtt. Gerss ansåg att Westins porträtt hade likhet och behag i uttrycket, enkelhet i ställning och klädsel, urval av natur i formerna och säkerhet och sanning i utförandet. Wennberg kallade honom "den förste svenske tecknarens Lorenz Paschs så värdige fosterson". Under Karl XIV Johans tid målade han rad porträtt på kungafamiljen. 1824 målade han en populär allegori över kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverige, där Saga i gul och blå dräkt sitter på marken framför en runsten och blickar upp mot skyn där kronprinsessan i röd och vit dräkt svävar ned på en molntapp omgiven av tre amoriner. 1838 målade han Karl XIV Johan till häst på Ladugårdsgärdet hälsande med den trekantiga hatten. Efter att Sandbergs altartavla för Sankt Jacobs kyrka hade underkänts vände sig de ansvariga till Westin med uppdraget att måla en altartavla. Målningen, "Kristi förklaring" var klar 1828 och resultatet blev både hyllat och kritiserat. Andra altartavlor av Westin finns i Kungsholms kyrka ("Kristi uppståndelse", 1825), Åbo domkyrka ("Kristi förklaring", 1836), Uddevalla kyrka ("Kristus välsignar barnen") samt Carl Gustafs kyrka ("Kristi begravning", 1832).
Pierre-Antoine Baudouin
French Painter, 1723-1769 French painter. A pupil of Francois Boucher, whose younger daughter he married in 1758, he specialized in miniatures painted in gouache, which he first exhibited at the Salon of 1761. He was received as a member of the Acad?mie Royale in 1763 with a small gouache of a historical subject, Phryne Accused of Impiety before the Areopagite (Paris, Louvre), and he later painted illustrations of biblical episodes. However, he made his name as a painter of libertine scenes in contemporary settings, which he exhibited regularly at the Salon from 1763 until 1769. Some of his work is directly inspired by Boucher's scenes of pastoral love, but the ostensibly moral themes and careful attention to detail of such paintings as the Modest Model (exh. Salon 1769; Washington, DC, N.G.A.) demonstrate that he was also influenced by Jean-Baptiste Greuze. His pictures were condemned for their immorality, both by the Archbishop of Paris, who in 1763 and 1765 ordered that works by Baudouin be withdrawn from the Salon, and also by Denis Diderot and other critics who accused him of pandering to the decadent taste of his patrons. Nevertheless, Baudouin was one of the most popular artists of the last decades of the ancien regime.
William Ellery Channing
(April 7, 1780 - October 2, 1842) was the foremost Unitarian preacher in the United States in the early nineteenth century and, along with Andrews Norton, one of Unitarianism's leading theologians. He was known for his articulate and impassioned sermons and public speeches, and as a prominent thinker in the liberal theology of the day.